idioti

Jag kommer ALDRIG kunna förlåta dig för att du utnyttjade mig som ett försöksdjur medan du tänkte på henne hela tiden, hela tiden för ditt eget bästa och för din egen skull, jag kommer ALDRIG kunna släppa vetskapen om att du knullade mig men tänkte på henne. HUR FAN GÖR MAN DET!??!

--

Inte smart att kasta saker dock, jag vet inte hur jag ska stå till svars för märket i väggen nu.

In it for the fame, isn't that a shame?

Det är så härligt väder ute att jag vill gå ut och dansa i regnet, alternativt sitta under en ek på en äng och läsa johnny panic and the bible of dreams medan regnet smattrar mot bladverken. Jag har alltid älskat regn sedan jag var mycket liten. Jag badade i vattenpölar på dagis och älskade stämningen inomhus när det åskade utanför. Hur himlen kan vara så arg.
Jag älskade när jag fick följa med pappa ner till centrum och köpa pizza när det regnade. Det är ett av de minnen jag minns allra mest, hur vi sprang ner bland vattenpölarna och jag tyckte att det var helt fantastiskt. Himlen är så underbart ljusgrå nu.

Annars mår jag bra. Jag har världens underbaraste pojkvän som pratar mig lugn och gör mig otroligt lycklig. Jag vet inte vad jag hade gjort utan honom och jag är galet lycklig över att han står ut med mig och finns där.

Människor kanske försöker på fel sätt?

Jag vet inte om jag är alltför hård när det kommer till människor som vill hjälpa mig. Men,

jag vill inte bli påmind om de roliga saker jag missar. Jag vill inte bli påmind om att världen fortsätter fast jag står stilla. Jag vill inte alltid bli uppmuntrad, få höra om saker som får mig 'glad'.

Allt jag begär är lite medlidande till att börja med.
Sen får ni göra mig glad.

Homecoming 26 april

Jag har blivit uppmuntrad till att skriva när jag mår dåligt. Utöver mina anteckningar jag för i dagböcker så skriver jag så ofta jag får tillfälle. Det kommer väldigt naturligt till mig de flesta gånger.
Sanningen är att jag är beredd att testa det mesta när det kommer till att få ångesten under kontroll. Jag vill få bort de känslor som får mig att vela bli vertikal, jag vill undanröja de tankar som får mig till botten på millisekunder.
Jag har inga som helst förväntningar. Den mesta tiden vill jag bara dö. Men jag vet innerst inne att jag måste kämpa, måste försöka att hitta den där gnistan jag aldrig riktigt känt under en bestående tid de senaste åren. Jag ler och skrattar och är precis så som jag tror jag förväntas vara, men jag vet inte om jag lyckas.

Saker kommer nog att reda ut sig under tiden mer, jag är inte klarhetens förste. Kanske är jag bara desperat, men detta får vara mitt experiment.